Denne man sjöng: 'Fräls mig, o Herre, från onda människor!' Denna röst är i
mina öron såsom ljudet av två sammanslagna stenar. Hans hjärta ropar till mig såsom med tre röster. Den första säger: 'Jag vill hava min vilja i min hand,
sova och stå upp och tala behagliga ting. Jag vill giva naturen vad den begär, och jag vill hava penningar i börsen och mjuka kläder om kroppen.
När jag har detta och annat, anser jag det bringa större lycka än alla själens
andliga gåvor och dygder.' Den andra rösten lyder så: 'Döden är icke alltför
svår, och domen är icke så sträng som det står skrivet; Gud hotar med stränga
ting för att vi skola taga oss i akt, men han är så barmhärtig, att han icke
verkställer det. Om jag blott får min vilja fram i detta livet, så må det i det
kommande livet gå med själen som det kan.'
Den tredje rösten lyder så: 'Gud skulle icke ha återlöst människan, om han icke
velat ge henne det himmelska; han skulle icke ha lidit, om han icke velat leda
oss tillbaka till det himmelska fäderneslandet. Varför led han egentligen, och
vem tvang honom därtill? Men vad de himmelska tingen angår, så har jag blott
genom hörsägen kännedom om dem, och huruvida man bör sätta tro till skrifterna,
vet jag icke. Dock skulle jag, om jag blott får hava min vilja, gärna byta ut
himmelriket däremot.' Se, sådan är hans vilja. Därför låter han som ljudet av
sammanslagna stenar i mina öron.
Men jag svarar dig på den första rösten: 'O vän, din väg leder icke till
himmelen, och min kärleks lidande faller dig icke i smaken. Därför står helvetet
öppet för dig, och eftersom du älskar det låga och jordiska, skall du gå till
helvetet.' På den andra rösten svarar jag dig: 'Min son, döden skall bliva dig
hård, domen outhärdlig och flykten omöjlig, såframt du icke bättrar dig'. På den
tredje rösten svarar jag dig: 'Broder, alla mina gärningar gjorde jag av kärlek,
för att du skulle bliva mig lik och vända tillbaka till mig igen.
Men nu äro mina gärningar döda i dig, mina ord mödosamma och min väg
förgäten. Därför återstår för dig straff och djävlarnas sällskap, ty du vänder
ryggen åt mig, trampar min ödmjukhets tecken under fötterna och giver icke akt
på, hur jag inför dig och för din skull hängde på korset. På trefaldigt vis
hängde jag där för din skull. För det första såsom en man, vars öga genomträngts
av en kniv. För det andra såsom en man, vars hjärta genomborrats av ett svärd.
För det tredje såsom en man, vars alla lemmar skälvde av fasa över det
förestående lidandet. Mitt lidande var mig bittrare än ett styng i ögat; dock
uthärdade jag det av kärlek. Min moders smärta rörde mitt hjärta mera än min
egen; dock uthärdade jag den. Allt mitt inre och yttre darrade länge inför det
hotande lidandet och smärtan. Dock underlät jag det icke och ryggade icke
tillbaka för det. Så hängde jag på korset inför dig. Men du förgäter, glömmer
och föraktar alltsammans. Därför skall du kastas bort såsom ett dödfött foster
och såsom en menstruationsfläckad duk.'»